En tidlös fabel om ömsesidig hjälp och om att ingen är för liten för att göra stor skillnad.
Text
På en varm slätt låg ett lejon och sov i skuggan av ett stort träd. Hans tassar var stora som kuddar och varje andetag fick dammet framför nosen att röra sig.
I gräset sprang en liten mus. Hon samlade torra frön till sitt förråd och hade så bråttom att hon inte såg lejonets svans.
Hon snubblade, rullade över svansen och landade mitt i den stora manen.
Lejonet vaknade med ett rytande. En tass kom ner framför musen som en vägg.
”Vem springer på mig när jag sover?”
”Det var inte meningen”, viskade musen. ”Jag såg inte din svans i gräset.”
Lejonet såg på den lilla varelsen. Han kunde ha hållit henne kvar, men hennes morrhår darrade och ursäkten lät sann.
”Gå då”, sa han och lyfte tassen. ”Men se dig för nästa gång.”
”Tack”, svarade musen. ”Kanske kan jag hjälpa dig en dag.”
Lejonet log.
”Du är modig som säger det.”
Han skrattade inte åt henne, men han kunde inte föreställa sig ett problem där en mus skulle kunna hjälpa ett lejon.
Några dagar senare vandrade lejonet nära ett uttorkat vattenhål. I det höga gräset låg ett gammalt repnät som människor hade lämnat efter sig.
Lejonets tass fastnade. När han drog sig loss snärjde repet runt benen. Ju hårdare han kämpade, desto tätare drogs knutarna.
Han röt. Fåglar flög ur träden och antiloperna stannade långt borta.
Musen hörde rytandet från sitt bo.
Hon sprang mot ljudet och fann lejonet på marken.
”Stå inte nära”, sa lejonet. ”Repen kan fånga dig också.”
Musen gick runt nätet och undersökte varje knut.
”Din styrka drar åt det”, sa hon. ”Mina tänder kan göra något annat.”
Hon började gnaga på ett rep.
Gnissel, gnag. Gnissel, gnag.
Repet var tjockt och smakade damm. Musen fick vila flera gånger, men började igen.
Till sist brast den första tråden. Sedan den andra. När en öppning blivit stor nog drog lejonet försiktigt ut en tass, sedan nästa.
Nätet föll ihop på marken.
”Du gjorde det”, sa lejonet förundrat.
”Mina tänder var rätt verktyg”, svarade musen. ”Det betyder inte att de är starkare än dina tassar. Bara bättre för ett rep.”
De släpade nätet till en bar klippa där inget djur kunde fastna i det och lade stenar ovanpå.
Några veckor senare kom ett kraftigt regn. En gren föll framför ingången till musens bo. Musen och hennes familj knuffade, men grenen rörde sig inte.
Då kom lejonet. Han satte skuldran mot stammen och sköt den åt sidan.
”Mina tänder hade tagit hela vintern”, sa musen.
”Mina tassar var rätt verktyg”, svarade lejonet.
Efter det hjälptes de åt när det behövdes. Inte för att föra räkenskap över vem som var skyldig vem något, utan för att slätten blev bättre när den stora såg det lilla och den lilla vågade tala med den stora.
Lejonet fortsatte vara starkt. Musen fortsatte vara liten. Ingen av dem behövde bli mer lik den andra.
De behövde bara minnas att en knut kan vara för trasslig för en tass och precis lagom för en tand, och att verklig styrka ibland börjar med att fråga:
”Vad kan du göra som jag inte kan?”
