Text
Igelkotten hade aldrig åkt över sjön förut. Nu stod hon på bryggan med sin gröna resväska. I väskan låg en nattmössa, en tandborste och ett päron till hennes moster på andra stranden.
Båten var blå. Den hade ett litet tak och en bjällra i fören. Vid rodret stod en utter med randig tröja.
”Är det långt?” frågade igelkotten.
”Till andra sidan”, sa uttern.
Det var ett riktigt svar, men det hjälpte henne inte särskilt mycket.
Hon satte sig på bänken. Uttern lade hennes väska under taket. Sedan blev de sittande.
En and simmade förbi.
Ett löv föll på vattnet.
Igelkotten tittade på repet som fortfarande höll båten vid bryggan.
”Har vi börjat?”
”Inte riktigt.”
”Är något trasigt?”
”Nej.”
Hon såg bort mot stranden. Moster hade lovat att vänta vid en röd stol. Stolen syntes redan, liten som ett lingon på andra sidan sjön.
”Vi väntar på en resenär”, sa uttern.
Igelkotten lutade sig fram. Bryggan var tom. Stigen upp mot skogen var också tom.
”Var?”
Uttern pekade på en snigel som var på väg över den första plankan.
”Han ska hälsa på sin syster.”
Igelkotten såg på snigeln. Sedan såg hon på den långa bryggan. Hon drog ett djupt andetag.
”Jag kan bära honom!”
Hon hann resa sig innan uttern sa:
”Fråga honom först.”
Snigeln stannade när igelkotten kom fram.
”Tack”, sa han. ”Men jag blir yr när marken försvinner under mig. Sist fick jag ligga i mitt skal hela resan.”
Igelkotten satte sig på huk. Hon hade föreställt sig att snigeln skulle bli glad. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle göra med sina ivriga tassar.
Uttern lade en kort, bred bräda mellan bryggan och båten. Sedan rullade han ut en fuktig matta över brädan.
”Samma väg som förra gången”, sa han.
Snigeln fortsatte.
Igelkotten satte sig igen. Hon öppnade väskan för att kontrollera päronet. Det låg kvar. Hon stängde väskan.
”Hur vet min moster att jag kommer?” frågade hon.
”Vi kan ringa en gång. Det betyder att vi har sett varandra.”
Uttern drog i bjällran.
Pling.
På andra stranden reste sig någon bredvid den röda stolen. En liten gul näsduk rörde sig i luften.
Igelkotten vinkade med båda tassarna. Moster väntade verkligen.
När snigeln till sist kommit ombord låg hans plats klar på mattan. Uttern lossade repet. Båten gled ut på sjön.
Igelkotten höll först hårt i bänken. Men båten rörde sig lugnt, och vinden nådde knappt in under taket.
”Där bor en fisk”, sa snigeln.
Igelkotten tittade ner. En mörk rygg gled under ytan.
Lite längre bort låg tre näckrosblad. På det minsta satt en groda med slutna ögon. Ingen av dem hade hon kunnat se från bryggan.
Hon lossade greppet om bänken.
Vid andra stranden stod moster med sin gula näsduk. Bredvid hennes stol väntade en annan snigel.
”Var resan lång?” frågade moster när igelkotten klev i land.
Igelkotten tänkte på anden, fisken och grodan. Hon tänkte på hur den röda stolen hade vuxit hela vägen över sjön.
”Den räckte precis”, sa hon.
Sedan fick moster sitt päron.
Nyskriven saga med Alva Sagolind som berättare.
