På ena sidan av en porlande bäck bodde tre bockar.
De hette alla Bruse.
Den minsta bocken hade små, blanka horn och lätta steg.
Den mellersta bocken hade lite större horn och stadiga steg.
Den största bocken hade breda horn och tunga hovar, men ett mycket lugnt sätt.
På andra sidan bäcken låg sommarängen. Där växte saftigt gräs, mjuk klöver och gula blommor.
Men för att komma dit måste bockarna gå över en gammal träbro.
Under bron bodde ett troll.
Trollet tyckte om mörker, tystnad och långa tupplurar. Mest av allt tyckte det om att bestämma över bron.
En solig morgon såg den minsta bocken bort mot sommarängen.
”I dag går jag över”, sa han.
Han satte den första hoven på bron.
Klipp, klapp.
Klipp, klapp.
Klipp, klapp.
Plötsligt hördes en röst under plankorna.
”Vem klapprar på bron ovanför mitt huvud?”
Trollet stack fram sin rufsiga kalufs och sin stora, krokiga näsa.
Den minsta bocken stannade.
”Det är bara jag, den minsta bocken Bruse. Jag ska till sommarängen och äta lite gräs.”
”Ingen får gå över min bro!” mullrade trollet.
”Men bron leder till ängen”, sa den minsta bocken. ”Och jag behöver bara gå några små steg.”
”Vänd tillbaka!” sa trollet.
Den minsta bocken tänkte efter.
”Snart kommer min bror. Han har mycket stadigare steg än jag. Du kan tala med honom.”
Sedan skyndade han över bron.
Klipp, klapp, klipp, klapp.
Innan trollet hunnit blinka stod den minsta bocken trygg på andra sidan.
En stund senare kom den mellersta bocken Bruse.
Han satte hovarna på bron.
Klopp, klopp.
Klopp, klopp.
Klopp, klopp.
Trollet vaknade igen.
”Vem klampar på bron ovanför mitt huvud?”
”Det är jag, den mellersta bocken Bruse. Jag ska till sommarängen och äta klöver.”
”Ingen får gå över min bro!” ropade trollet.
”Min lillebror gick nyss över”, sa den mellersta bocken.
”Då gick han utan lov!”
”Bron är till för att gå på”, svarade bocken. ”Och jag tänker gå försiktigt.”
”Vänd tillbaka!” sa trollet.
Den mellersta bocken tänkte efter.
”Snart kommer vår storebror. Han har de tyngsta stegen av oss alla. Du kan tala med honom.”
Sedan travade han över.
Klopp, klopp, klopp.
Trollet sträckte sig efter honom, men fick bara tag i en liten tuss ull som flög iväg i vinden.
Nu stod två bockar på sommarängen.
Efter en stund kom den största bocken Bruse.
Han satte en hov på bron.
Dunk.
Sedan satte han dit nästa.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Hela bron darrade.
Trollet for upp så hastigt att det slog huvudet i en planka.
”VEM DUNDRAR PÅ BRON OVANFÖR MITT HUVUD?”
Den största bocken stannade mitt på bron.
”Det är jag, den största bocken Bruse. Jag ska till sommarängen och äta gräs med mina bröder.”
Trollet klättrade upp och ställde sig framför honom.
”Ingen får gå över min bro!”
Den största bocken såg lugnt på trollet.
”Du bor under bron”, sa han. ”Men det betyder inte att du bestämmer över alla som behöver gå över den.”
Trollet stampade med foten.
”Jag bestämmer därför att jag låter mest!”
”Är du säker på det?” frågade den största bocken.
Sedan stampade han en gång med sin stora hov.
DUNK!
Bron skakade.
Trollet vinglade åt höger.
Bocken stampade en gång till.
DUNK!
Trollet vinglade åt vänster.
När bocken stampade en tredje gång tappade trollet balansen och landade med rumpan i en hög mjuk mossa bredvid bron.
Poff!
Trollet såg mycket förvånat ut.
Den största bocken tittade ner.
”Gick det bra?”
Trollet kände på armarna, benen och sin krokiga näsa.
”Ja”, muttrade det. ”Mossan var mjuk.”
”Bra”, sa bocken. ”Då kan vi försöka igen. Utan att skrika.”
Trollet reste sig och borstade bort några barr.
”Jag tycker inte om när det klapprar över mitt huvud”, sa det lite tystare.
”Det kunde du ha sagt från början”, svarade bocken. ”Vi kan gå försiktigt. Men du får inte skrämma dem som vill över.”
Trollet funderade en lång stund.
”Kan ni gå lite mjukare?”
”Det kan vi försöka”, sa den största bocken.
Trollet flyttade sig åt sidan.
Den största bocken fortsatte över bron med lugna steg.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
På andra sidan väntade hans bröder.
Den minsta bocken åt späda grässtrån.
Den mellersta bocken mumsade på klöver.
Den största bocken hittade en hel tuva med gula blommor.
Under bron lade sig trollet till rätta igen.
Nu visste det att bron inte bara var ett tak över dess hem. Den var också en väg för alla som behövde komma över bäcken.
När bockarna gick hem på kvällen tog de mjuka steg.
Klipp, klapp.
Klopp, klopp.
Dunk, dunk.
Och under bron hördes en sömnig röst:
”Tack för att ni går försiktigt.”
”Tack för att vi får gå över”, svarade de tre bockarna Bruse.
Sedan fortsatte de hemåt tillsammans, mätta, glada och redo för nästa dags utflykt.
