Text
I den här skogen satt skuggorna fast med en enda liten knut. Den syntes bara om man stod alldeles stilla i solskenet och tittade noga vid sin vänstra häl.
Haren hade aldrig tänkt på sin knut. Hans skugga följde med när han sprang och låg bredvid när han vilade. Den var särskilt lång på morgonen. Då nådde öronen nästan ända till vinbärsbusken.
En morgon kom skogsmössen över ängen med en picknickkorg. De bar korgen mellan sig och stannade ofta för att byta tass.
”Vart ska ni?” frågade haren.
”Till den runda stenen. Där är utsikten bäst.”
Stenen låg mitt i solskenet. Mössen hade glömt sitt lilla parasoll hemma.
Haren såg på sin långa skugga.
”Ni kan låna den”, sa han. ”Jag tänkte ändå sitta i skuggan under busken.”
Han knöt upp knuten vid hälen. Mössen rullade ihop skuggan som en tunn filt och bar iväg den ovanpå korgen.
Haren satte sig under busken med en bok. Det kändes ovant att inte ha något mörkt bredvid tassarna, men snart glömde han det.
Vid middagstid kom mössen tillbaka.
Haren satt med boken full av solfläckar och märkte dem först när de harklade sig.
”Det blev fel”, sa den ena musen.
Ur korgen tog de fram en liten, hopkrupen skugga. Öronen som på morgonen varit långa och smala hade blivit två korta flikar.
”Den krympte”, sa den andra musen. ”Nu ryms bara osten.”
Haren lade ner sin bok.
”Då får vi dra ut den.”
De tog varsin ände. Haren höll i ett skuggöra. Mössen drog åt andra hållet.
Skuggan blev lång.
Sedan släppte haren, och den drog ihop sig igen.
Plopp.
Den ena musen satte sig rakt i picknickkorgen.
Haren försökte lägga skuggan på sned. De försökte ställa den på högkant. Men en skugga som ville vara liten var förvånansvärt besvärlig att göra stor.
Till sist bar de alltihop till den runda stenen. Där stod ett litet bord dukat med två koppar, bröd och en ost som fortfarande låg ensam i mörkret.
Haren tittade på bordet. Sedan tittade han mot busken där hans bok låg kvar.
Han hade något mycket enklare än en skugga där borta.
Han hade en rutig näsduk.
De hämtade näsduken och fyra kvistar som redan låg på marken. Kvistarna fick stå i springorna runt stenen. Över dem spände haren tyget.
Nu föll en stadig fyrkant av skugga över både bordet och stolarna.
Mössen flyttade in osten. Sedan flyttade de ut den igen för att se om skuggan följde med.
Det gjorde den inte.
”Utmärkt”, sa de.
Haren knöt tillbaka sin egen skugga vid hälen. Den lade sig omedelbart intill hans tassar, liten och belåten.
När de ätit upp brödet hämtade mössen harens bok. Haren läste medan de vilade under näsduken. Utsikten var fortfarande bäst vid den runda stenen.
Framåt kvällen började harens skugga växa över ängen igen. De långa öronen nådde till sist ända fram till picknickkorgen.
En av mössen klappade på det närmaste skuggörat.
”Nu är du lagom till efterrätten.”
Men haren lät knuten sitta kvar.
Han flyttade sig bara lite närmare.
Nyskriven saga med Alva Sagolind som berättare.
