Text
Det var en gång en kejsare som älskade nya kläder. Han hade en rock för frukosten, en annan för promenaden och en tredje när han skulle visa upp de två första.
En morgon kom två främlingar till slottet.
”Vi kan väva ett tyg som ingen annan kan göra”, sa den ena. ”Det är lättare än spindelväv och vackrare än siden.”
”Och det har en märkvärdig egenskap”, sa den andra. ”Den som är dum eller inte passar för sitt arbete kan inte se det.”
Kejsaren spetsade öronen. Med sådana kläder skulle han både bli fin och kunna upptäcka vilka vid hovet som inte dög till sina uppgifter.
Han gav främlingarna pengar, silke och guldtråd. De ställde upp två vävstolar i ett rum och började arbeta. Åtminstone såg det så ut. Deras händer for fram och tillbaka, men vävstolarna var tomma. Silket och guldtråden stoppade de i sina egna väskor.
Efter några dagar skickade kejsaren sin äldste minister för att titta på tyget.
Ministern steg in, rättade till glasögonen och stirrade.
Han såg ingenting.
”Titta på mönstret”, sa den ena bedragaren och pekade mitt i luften.
”Och färgerna!” sa den andra.
Ministern kände hur det hettade i kinderna. Tänk om han inte passade som minister? Det fick ingen veta.
”Utsökt”, sa han. ”Alldeles utsökt.”
När han kom tillbaka till kejsaren beskrev han färgerna som bedragarna hade nämnt. Kejsaren blev så nöjd att han skickade mer pengar.
Nästa person som besökte vävrummet såg heller ingenting. Men ministern hade ju sett tyget. Då måste felet ligga hos honom själv, tänkte han, och berömde det precis lika ivrigt.
Till sist gick kejsaren dit med hela sitt följe.
”Där!” sa ministern. ”Ers majestät ser väl hur vackert det är?”
Kejsaren såg de tomma vävstolarna. Han svalde.
Om han erkände att han inte såg något, skulle de kanske tro att han inte dög som kejsare.
”Jag är mycket belåten”, sa han.
Alla i följet nickade. Ingen såg något. Ingen sa det.
Kläderna skulle bli färdiga till stadens stora fest. Natten före festen lät bedragarna saxarna klippa genom luften. De sydde med nålar utan tråd och lade till sist fram ingenting på ett bord.
”Här är rocken. Här är byxorna. Och här är det långa släpet.”
Kejsaren tog av sig sina kläder, och bedragarna låtsades klä honom i de nya. Han vände sig framför spegeln.
”Så lätt det känns”, sa han försiktigt.
”Man märker knappt att man har det på sig”, svarade de.
Sedan öppnades slottsportarna. Kejsaren gick ut under en stor baldakin. Bakom honom höll två hovmän händerna över marken. De låtsades bära släpet.
Längs gatan stod folk på tå.
”Vilka fina kläder!” ropade någon.
”Vilket praktfullt släp!” ropade en annan.
De hade också hört att den som inte såg kläderna var dum. Ingen ville vara den första som erkände något.
Vid en vagn stod ett barn och tittade rakt på kejsaren.
”Men han har ju inga kläder på sig”, sa barnet.
En person hörde det. Sedan en till.
”Barnet har rätt”, viskade de. ”Det finns inga kläder.”
Viskningarna växte tills orden hördes längs hela gatan.
Kejsaren hörde dem också. För första gången var det någon som sa samma sak som han själv såg.
Han ville helst vända om. Men festen hade börjat, och alla tittade. Så han lyfte hakan och fortsatte gå.
Bakom honom gick hovmännen vidare, mycket försiktigt.
De bar fortfarande på släpet som inte fanns.
Återberättad efter H.C. Andersens Kejsarens nya kläder från 1837, med egen svensk formulering. Berättarröst: Alva Sagolind.
