Text
Almas tågbana gick runt mattan, bakom fåtöljen och under en bro av böcker. Vid fönstret fanns en station av gula klossar. Vid sängen stod en station av blå.
Hela eftermiddagen hade tåget hämtat och lämnat små passagerare. En träbjörn hade rest till fönstret. Tre knappar hade åkt till sängen. En strumpa hade fått resa ensam i den största vagnen.
Nu var det kväll.
Pappa ställde ett glas vatten bredvid sängen. Alma tog på sig sin pyjamas och lade nallen på kudden.
”Sista turen”, viskade hon till tåget.
Loket rullade fram till den blå stationen. Strumpan gled ur vagnen. Alma lade den i tvättkorgen.
Sedan fortsatte tåget.
Runt mattan.
Bakom fåtöljen.
Under bokbron.
”Alla har ju kommit fram”, sa Alma.
Loket stannade intill hennes fot. Ett litet pysande hördes från skorstenen.
”Inte jag.”
Alma tittade mot dörren. Pappa stod i hallen och vek en filt. Hon vinkade åt honom att komma närmare.
”Tåget har ingenstans att sova.”
Pappa satte sig på sängkanten.
”Har du frågat var det vill stå?”
Det hade hon inte. Hon hade byggt stationer åt alla som skulle resa, men aldrig tänkt på vad loket gjorde när resan var slut.
Alma pekade på stationen vid fönstret.
”Där är det ledigt.”
Loket rullade dit. Månskenet låg som en bred rand över spåret. Den lilla lyktan framtill på loket lyste rakt in i fönsterrutan, och rutan lyste tillbaka.
”För ljust”, viskade loket.
Alma flyttade en kloss vid sängen.
”Här då?”
Loket ställde sig vid den blå stationen. Men den stora vagnen blev kvar mitt på mattan, precis där pappa skulle sätta foten när han gick ut.
Alma såg på tåget. Alla vagnarna satt ihop. De hade hållit ihop hela dagen.
”Du vill ha dem med dig”, sa hon.
Loket gav ifrån sig ett mycket litet tut.
Under sängen fanns en tom skokartong. Alma drog fram den. Pappa hjälpte henne att ta bort locket och lägga kartongen på sidan. Hon ställde den i hörnet bredvid bokhyllan, där ingen behövde gå.
Sedan byggde hon ett kort spår från banan in i kartongen. Hon räknade efter så att både loket och alla tre vagnarna skulle få plats.
Den sista vagnen stack ut.
Alma suckade. Hon var trött nu.
Pappa höll fram locket.
”Kan det här bli en bit till?”
Tillsammans lade de locket som ett litet golv framför kartongen. Alma satte två klossar vid sidorna. En vikt bit papper blev tak över den sista vagnen.
På kartongen ritade hon en måne.
Tåget började rulla. Först passerade det den gula stationen. Sedan den blå. Vid den nya växeln svängde det långsamt av banan.
En vagn.
Två vagnar.
Tre.
Till sist stod hela tåget under tak.
Den lilla lyktan slocknade.
Alma kröp ner i sängen. Pappa drog täcket över hennes fötter och kysste henne på pannan.
Från kartongen hördes ett mjukt klick. Det lät som när man lägger ifrån sig något som man burit en lång stund.
”God natt”, sa Alma.
Inget tutade tillbaka.
Det behövdes inte. Tåget hade kommit hem.
Nyskriven saga med Alva Sagolind som berättare.
