Text
En dag grälade nordanvinden och solen om vem av dem som var starkast.
”Jag kan böja träden”, sa vinden. ”Jag kan driva moln över hela himlen.”
”Det kan du”, sa solen.
”Då är saken klar!”
Men just då fick solen syn på en vandrare på vägen nedanför. Han bar en tjock kappa och höll en käpp i handen.
”Vi kan pröva”, sa solen. ”Den som får vandraren att ta av sig kappan vinner.”
”Det går fort”, sa nordanvinden. ”Jag börjar.”
Solen drog sig bakom ett moln.
Nordanvinden tog sats och blåste. Kappans nederkant fladdrade ut från vandrarens ben. Ett ögonblick såg det ut som om den skulle flyga av.
Men vandraren tog tag i tyget och drog det tätare omkring sig.
”Lite till”, mumlade vinden.
Han blåste över fälten och rakt mot vägen. Torra löv virvlade runt vandrarens stövlar. Mannen stannade, vände ryggen mot vinden och knäppte den översta knappen i kappan.
Nu tog nordanvinden i så att grenarna susade.
Vandraren böjde huvudet och höll fast kappan med båda händerna. Han gick fram till en stenmur och ställde sig i lä.
Hur vinden än drog i tyget höll mannen hårdare.
Till sist mojnade det.
”Nu får du försöka”, sa vinden.
Solen kom fram bakom molnet. Hon lyste på vägen, muren och vandrarens frusna händer.
Mannen tittade upp. Han steg fram ur lä och började gå igen.
Efter en stund knäppte han upp den översta knappen.
Solen fortsatte lysa. Det blev behagligt varmt, och vandraren öppnade kappan helt. När han kom till en bänk tog han av sig den och lade den över armen.
”Så skönt”, sa han.
Nordanvinden såg på kappan som låg alldeles stilla.
”Ju mer jag blåste, desto hårdare höll han fast”, sa han.
”Han behövde den när det var kallt”, svarade solen.
Vinden nickade långsamt.
Nere på vägen reste sig vandraren och fortsatte, med kappan över armen och ansiktet vänt mot värmen.
Fritt återberättad ur Aisopostraditionen, med egen svensk formulering. Berättarröst: Alva Sagolind.
