En varsamt bearbetad version av den klassiska sagan, med lagom spänning och en trygg upplösning för yngre barn.
Text
I en by nära skogen bodde ett barn som ofta bar en röd luva. Den hade en mjuk tofs och var sydd av en bit varm ylle. Därför kallades barnet Rödluvan.
En morgon packade Rödluvan en korg med bröd, äpplen och en liten burk honung.
”Den här ska till mormor”, sa Rödluvan. ”Hon är förkyld och behöver något gott.”
Vägen till mormors stuga följde en tydlig stig genom skogen. Rödluvan visste att det var bäst att hålla sig till den.
Efter en stund kom en varg gående mellan träden.
”God morgon”, sa vargen. ”Vart ska du med den fina korgen?”
”God morgon”, svarade Rödluvan. ”Det berättar jag inte för någon jag just har mött.”
Det tyckte vargen var ett ovanligt besvärligt svar. Men han kände doften av honung och såg att bara en stuga låg längre bort på stigen.
”Titta vilka blå blommor”, sa han och pekade in bland träden. ”De skulle passa i din korg.”
Rödluvan såg blommorna, men lämnade inte stigen. Några växte alldeles intill kanten, så Rödluvan plockade tre och fortsatte.
Vargen tog en genväg. När han nådde stugan var dörren öppen. Mormor var ute bakom huset och hämtade timjan till sitt te.
Vargen smög in. Han såg en nattmössa på en stol, satte den på huvudet och kröp ner i sängen.
”Om jag låtsas vara mormor kanske jag får hela korgen”, tänkte han.
Snart knackade det.
”Det är Rödluvan!”
”Kom in”, svarade vargen med så tunn röst han kunde.
Rödluvan öppnade dörren men stannade på tröskeln. Rummet såg nästan vanligt ut. Ändå var något fel. Mormors käpp stod inte i hörnet. Fönstret var stängt fast hon alltid vädrade på morgonen. Och ur sängen stack två grå öron fram under mössan.
”Mormor, vilka stora öron du har”, sa Rödluvan.
”Då hör jag dig bättre.”
”Och vilka gula ögon du har.”
”Då ser jag korgen bättre.”
Rödluvan tog ett steg bakåt, ut i dagsljuset.
”Och vilken ovanlig röst du har.”
”Jag är ju förkyld”, sa vargen. ”Kom närmare nu.”
”Nej”, svarade Rödluvan. ”Du är inte mormor.”
Rödluvan ropade hennes namn så högt att fåglarna lyfte från taket.
Mormor kom runt husknuten med timjan i handen.
”Jag är här!”
Vargen satte sig upp. Nattmössan gled ner över ena ögat.
Mormor öppnade dörren på vid gavel.
”Ut ur min säng”, sa hon lugnt. ”Du får inte gå in i mitt hem och låtsas vara jag.”
Vargen kröp ur sängen och såg på golvet.
”Jag kände honungen”, mumlade han. ”Och jag tänkte att ingen skulle bjuda mig om jag frågade.”
”Du kan inte få ett ja genom att låtsas att någon redan har sagt det”, svarade mormor.
Vargen tog av sig mössan.
”Förlåt. Jag går nu.”
Rödluvan tyckte att ursäkten lät ärlig, men lät ändå mormor bestämma vad som skulle hända.
”Du kan hjälpa mig bära in veden först”, sa mormor. ”Sedan kan du fråga om du får stanna på trappan och äta ett äpple.”
Vargen bar ved. Sedan frågade han ordentligt. De åt tillsammans utanför stugan: mormor under filten, Rödluvan på trappsteget och vargen på lagom avstånd vid vedhögen.
Rödluvan lärde sig inte att skogen alltid är farlig. Skogen var full av vänliga träd, fåglar och stigar.
Men Rödluvan lärde sig att den lilla känslan som säger ”stanna” är värd att lyssna på. Man behöver inte gå närmare bara för att någon ber vänligt. Och den som verkligen vill väl kan tåla både ett nej och en stängd dörr.
