Text
Den nya trappan hade tre breda steg. Mormor kunde bära upp en hel korg äpplen utan att brädorna vickade. Ella hade provat alla tre stegen. Det översta var bäst att sitta på.
Men när de satte sig där för att äta varsitt äpple hördes ett ljud under deras fötter.
Knack, knack, knack.
Mormor lyfte sin ena sko. Ella lyfte båda.
Knack, knack, knack.
”Det där var inte jag”, sa mormor.
Ella lade sig på magen och kikade mellan två brädor. Där nere låg grus, en torr kvist och en mycket liten stövel.
Stöveln sparkade på trappans undersida.
”Ursäkta”, sa en tunn röst. ”Har ni flyttat in i min utsikt?”
Mormor hämtade en ficklampa. I ljuskäglan stod en liten vätte med rock av brunt tyg. Hon höll en tom skottkärra framför sig. Bakom henne satt en grön dörr i husgrunden.
”Jag heter Tova”, sa vätten. ”Jag skulle bara hämta potatis. I går gick det utmärkt.”
Den nya trappans nedersta balk låg tvärs över hennes stig.
Ella öppnade munnen för att ropa på den som hade byggt trappan. Sedan tittade hon närmare på Tova. Vätten hade redan försökt gräva under balken. En liten hög grus låg bredvid hennes skottkärra.
”Kan du gå runt?” frågade Ella.
”Jag kan gå runt”, sa Tova. ”Min skottkärra kan det inte. Och potatis är förvånansvärt mycket potatis när man bär den en och en.”
De undersökte trappan från båda sidor. Till vänster stod en stor kruka. Till höger fanns ett smalt mellanrum, men där tog skottkärrans handtag i.
”Vi kanske måste flytta hela trappan”, sa Ella.
Mormor såg på de tre stadiga stegen. Sedan såg hon på den lilla dörren.
”Först frågar vi någon som kan bygga.”
Snickaren kom tillbaka efter lunch. Han lade sig bredvid Ella och kikade in.
”Jaha”, sa han. ”En granne.”
Tova bugade så djupt att luvan föll ner i skottkärran.
Snickaren mätte balken, mellanrummet och skottkärrans bredaste del. Sedan pekade han åt höger.
”Trappan behöver den här balken. Men om krukan flyttas kan vi göra en liten väg runt hörnet.”
Tova skakade på huvudet.
”Där rinner regnet från stupröret. Jag försökte den vägen i våras. Min ena strumpa kom hem först dagen efter.”
Snickaren reste sig och såg upp mot röret. Nu förstod han varför gruset låg i en liten fåra.
Han flyttade krukan tillsammans med mormor. Därefter byggde han en smal träbro över regnfåran, med låga kanter så att skottkärrans hjul skulle stanna på vägen. Bron gick runt trappan och slutade precis framför den gröna dörren.
Ella fick räcka fram de små brädbitarna. Tova provkörde med tre stenar i kärran.
Först framåt.
Sedan bakåt.
Sedan med luvan i kärran, eftersom hon ville vara alldeles säker.
”Bra sväng”, sa hon. ”Mycket bra sväng.”
Den kvällen satt Ella och mormor åter på det översta trappsteget. Under dem hördes ett svagt knarrande. Tova kom körande med en skottkärra full av potatis.
Hon stannade vid bron och höll upp något runt och blankt.
”Den här låg i mitt tak”, sa hon. ”Är den er?”
Det var mormors blå knapp, den som hade varit borta sedan förra hösten.
Mormor tackade. Ella hämtade en liten bit äpple och lade den på ett fat bredvid den gröna dörren.
Nästa morgon var fatet tomt. På den lilla bron stod en nyskriven skylt.
KÖR SAKTA. GRANNAR SITTER OVANPÅ.
Nyskriven saga med Alva Sagolind som berättare.
