En stilla vaggvisa om att även det som lyser starkt får släppa taget och vila.
Text
Över de sovande taken
lyste en stjärna var natt.
Hon trodde att mörkret behövde
allt ljus som hon någonsin haft.
Hon höll sina strålar så vakna,
fast himlen var rymlig och stor.
”Om jag blundar en enda sekund,
vem lyser då där jag bor?”
Vila en stund, lilla ljus.
Himlen kan bära din glans.
Du blir inte mindre av vilan,
ditt ljus finns fortfarande kvar.
Vila en stund, lilla ljus.
Morgonen hittar sin väg.
Ett moln kom med mjuka kanter
och stannade vänligt intill.
”Jag kan vara gardin för din låga,
om du någon gång ligger still.”
Månen gled långsamt förbi dem.
”Natten går inte itu.
Det finns många sorters skimmer,
och himlen har rum för dem alla.”
Vila en stund, lilla ljus.
Himlen kan bära din glans.
Du blir inte mindre av vilan,
ditt ljus finns fortfarande kvar.
Vila en stund, lilla ljus.
Morgonen hittar sin väg.
Stjärnan drog in sina strålar,
inte för alltid, bara ett slag.
Bakom det silvergrå molnet
vilade hon fram till dag.
När nästa kväll öppnade himlen
var ljuset detsamma som förr.
Men stjärnan lyste friare nu,
för hon visste att glansen fanns kvar.
Inget ljus måste bära
hela den vidaste himlen.
En stund bakom molnets gardin
kan ge en trött stråle vila.
Vila en stund, lilla ljus.
Himlen kan bära din glans.
Du blir inte mindre av vilan,
ditt ljus finns fortfarande kvar.
Vila en stund, lilla ljus.
Morgonen hittar sin väg.
