En rytmisk och skojig följa-efter-saga med fart, upprepningar och en pannkaka som vill bestämma själv.
Text
En vårmorgon vispades smet i ett kök. Mjöl, mjölk och ägg snurrade runt i skålen tills allt blev lent.
Den första pannkakan hälldes i pannan.
Fräs, fräs.
När den var gyllene på ena sidan kastades den upp i luften.
Ett varv.
Två varv.
På det tredje varvet öppnade pannkakan två små ögon.
”Vilken märkvärdig morgon”, sa den.
Alla runt bordet ropade på en gång:
”Den första är min!”
”Nej, min!”
”Jag såg den först!”
Pannkakan landade i pannan och rynkade sin gyllene kant.
”Ingen har frågat mig.”
Sedan hoppade den ner på golvet och rullade ut genom dörren.
”Rulla, rulla, rund och varm! Först vill jag se vad som finns utanför köket.”
Familjen sprang efter, inte för att fånga frukosten, utan för att pannkakan rullade rakt mot gårdsgrinden.
Förbi hönan rullade den.
”Stanna, lilla pannkaka!” kacklade hönan.
”Inte ännu. Jag har bara sett ett kök och en höna.”
Förbi geten rullade den.
”Stanna, så får jag smaka en kant”, bräkte geten.
”Du frågade i alla fall”, sa pannkakan. ”Men svaret är nej just nu.”
Den rullade genom gräset, över en liten bro och uppför en backe. Ju längre den kom, desto svalare blev den och desto fler små grässtrån fastnade på undersidan.
På andra sidan backen mötte den en räv.
”Vilken ovanligt stilig pannkaka”, sa räven. ”Jag kan visa dig hela världen. Kom bara lite närmare.”
”Du kan tala därifrån”, svarade pannkakan.
”Jag hör så dåligt.”
”Då får jag rulla vidare.”
Räven tog ett steg fram. Pannkakan tog fart nedför backen.
”Rulla, rulla, rund och klok! Ett vänligt ord är inte alltid ett vänligt förslag.”
Vid backens fot låg en damm. Pannkakan bromsade precis vid vattenkanten. Där simmade en anka.
”Vill du över?” frågade ankan.
”Ja, men jag vill inte bli uppäten.”
”Då får du ligga på den här näckrosen. Jag puttar bladet med näbben och håller avstånd.”
Det lät som en plan där pannkakan själv fick bestämma. Den rullade ut på bladet. Ankan puffade det försiktigt över vattnet.
På andra sidan låg en hög kulle. Pannkakan rullade ända upp.
Där såg den gårdar, skog, glittrande vatten och det lilla köksfönstret långt borta. Världen var mycket större än en stekpanna, men köket såg varmt ut i kvällsljuset.
”Nu har jag sett något jag kan berätta om”, sa pannkakan. ”Nu vill jag hem.”
Ankan visade en jämnare väg tillbaka. När pannkakan rullade in i köket hade familjen gräddat en hel hög nya pannkakor.
”Förlåt att vi ropade min”, sa de. ”Vi borde ha sagt vår och frågat hur vi skulle dela.”
Pannkakan berättade om hönan, geten, räven, näckrosen och utsikten från kullen.
När solens sista strimma försvann slöt pannkakan sina små ögon. Vårmorgonens förtrollning var slut, och den blev en vanlig, kall pannkaka igen.
Eftersom den hade rullat över både gräs och väg lade familjen den i komposten under äppelträdet i stället för att äta den. Sedan delade de de rena pannkakorna vid bordet och bjöd ankan på några bitar från ett eget litet fat.
Efter den dagen kallades den första pannkakan alltid för äventyrspannkakan. Innan någon började äta frågade de:
”Ska vi dela?”
Och alla runt bordet fick svara.
