En poetisk vaggvisa som låter solnedgången bli en mjuk övergång från aktivitet till sömn.
Text
Dagen målade morgonen blå,
lade guld på en fönsterkant,
drog gröna streck genom träden
och följde små hjulspår i sand.
Den målade skratt över golvet,
en tår som fick torka i fred,
en dörr som hann öppnas på glänt
och en tanke som inte blev hel.
När dagen lägger ner sin pensel
får färgerna vila i ro.
Det som ännu saknar en linje
får vänta till en annan dag.
Inget måste målas färdigt
innan månen stiger upp.
När dagen lägger ner sin pensel
får bilden vila hos oss.
Vid kvällen sköljer den penseln
i västerhimlens kopparglöd.
Rosa och violetta strimmor
blir kvar över taken en stund.
Sedan ställer den färgerna varsamt
på nattens mörkblå hylla.
Inte för att tavlan är färdig,
bara för att penseln ska vila.
När dagen lägger ner sin pensel
får färgerna vila i ro.
Det som ännu saknar en linje
får vänta till en annan dag.
Inget måste målas färdigt
innan månen stiger upp.
När dagen lägger ner sin pensel
får bilden vila hos oss.
En krokig linje kan få vara krokig.
En tom liten fläck får stå kvar.
Morgonen kommer med egna färger,
men natten behöver inga svar.
När dagen lägger ner sin pensel
får färgerna vila i ro.
Det som ännu saknar en linje
får vänta till en annan dag.
Inget måste målas färdigt
innan månen stiger upp.
När dagen lägger ner sin pensel
får bilden vila hos oss.
