En naturnära vaggvisa där skogens kvällsro får hjälpa tankarna att sakta ner.
Text
När skogen tar av sig skorna
och ställer dem vid granens rot,
blir stigarnas steg lite färre
och mossan får andas i ro.
Ekorren rullar sin svans runt kroppen.
Räven går tre varv i mjuk mossa.
Haren viker benen under sig
och lyssnar en liten stund.
Skogen blir stilla på många små sätt.
Någon sover, någon vakar stilla.
Någon har tassar, någon har vingar,
någon hör allt som natten säger.
Skogen tar av sig dagens skor.
Varje liten varelse finner sin ro.
Men ugglan drar inte ner rullgardinen.
För ugglan är det dags att vakna.
Fladdermusen lämnar sin sovplats
och flyger under stjärnornas ljus.
Natten är varken tom eller tyst,
den fylls bara av andra ljud.
En bäck fortsätter tala med stenarna,
fast solen har lämnat skogen nu.
Skogen blir stilla på många små sätt.
Någon sover, någon vakar stilla.
Någon har tassar, någon har vingar,
någon hör allt som natten säger.
Skogen tar av sig dagens skor.
Varje liten varelse finner sin ro.
Rådjuret vilar vid skogsbrynet
med öronen åt varsitt håll.
Myrorna söker sig längre in i stacken,
och daggen samlas tyst på stråna.
Ingen gör kvällen på samma vis.
Ingen somnar på samma sätt.
Skogen rymmer både den som slumrar
och den som är vaken en stund till.
Om sömnen tar en längre stig,
får du ligga still och höra på.
Vila kan börja innan man somnar,
och natten har inte bråttom då.
Skogen blir stilla på många små sätt.
Någon sover, någon vakar stilla.
Någon har tassar, någon har vingar,
någon hör allt som natten säger.
Skogen tar av sig dagens skor.
Varje liten varelse finner sin ro.
