En mjuk vaggvisa om att även det rastlösa kan hitta stillhet och låta världen bära en stund.
Text
Vinden sprang från hav till skogar,
lyfte löv och sköt på moln.
Den skakade gamla stuprör
och visslade vid varje vrå.
”Om jag slutar rusa framåt,
kanske jag försvinner då.”
Så den fortsatte kring jorden
utan någonstans att gå.
Vila, lilla vind, i gräset.
Du är kvar fast du går sakta.
Inget måste jämt få virvla.
Inget måste alltid skynda.
Vila, lilla vind, en stund.
Låt de mjuka stråna bära.
Världen kan röra sig på nytt,
även efter en stund av stillhet.
Vid en äng stod gamla aspar
med små silvergröna blad.
”Vi har rört oss hela dagen.
Nu får grenarna stå still.”
Vinden sjönk mot ängens gräs,
först en pust och sedan sus.
Till sist låg hela ängen stilla
under skymningens mjuka ljus.
Vila, lilla vind, i gräset.
Du är kvar fast du går sakta.
Inget måste jämt få virvla.
Inget måste alltid skynda.
Vila, lilla vind, en stund.
Låt de mjuka stråna bära.
Världen kan röra sig på nytt,
även efter en stund av stillhet.
När morgonen kom över ängen
rörde vinden vid ett strå.
Inte för att fly från vilan,
bara för att fortsätta.
Den gick vidare mellan träden
med en lugnare melodi.
Nu visste vinden att en paus
också ryms i vindens liv.
Stillhet är inte att försvinna.
Vila är inte att ge upp.
Det är platsen mellan stegen
där en ny väg kan ta form.
Vila, lilla vind, i gräset.
Du är kvar fast du går sakta.
Inget måste jämt få virvla.
Inget måste alltid skynda.
Vila, lilla vind, en stund.
Ängen vilar under natten.
Rörelsen kan vänta stilla
tills en ny dag väcker löven.
